I vården pratar man ibland om “delat beslutsfattande” (shared decision-making på engelska). Det innebär enligt en rapport från SKR (länk): “Delat beslutsfattande eller shared decision making är ett arbetssätt för att öka individers delaktighet i vården och omsorgen. Metoden hjälper personen att ta en aktiv roll i beslut om den egna hälsan och om behov av vård och stöd”.
Delat beslutsfattande inom vården nämndes först i vetenskaplig litteratur under 1970-talet, men den huvudsakliga utvecklingen inom området har ägt rum efter 1997, när den välciterade artikeln “Shared decision-making in the medical encounter: What does it mean? (or it takes at least two to tango)” publicerades. I den skriver författarna att “konceptet har hittills varit ganska otydligt definierat” och föreslår att följande fyra beståndsdelar är avgörande för delat beslutsfattande: (1) att minst två deltagare – läkare och patient – är involverade; (2) att båda parter delar information; (3) att båda parter tar steg för att bygga en samsyn om behandlingen; och (4) att en överenskommelse nås om den behandling som ska genomföras.
Sedan dess har många tusentals vetenskapliga studier genomförts för att öka vår förståelse för vad som gör att delat beslutsfattande fungerar eller inte, och de senaste åren har flera tusen artiklar publicerats varje år. I olika länder har riktlinjer och rekommendationer utvecklats med syfte att stötta ett effektivt delat beslutsfattande och en viktig aspekt är att patientens värderingar och preferenser ska tydligt ingå i beslutsprocessen. Detta är såklart extra viktigt när själva genomförandet av den behandling eller åtgärd som ska beslutas ligger helt i patientens händer. Vilket, om vi ska vara ärliga, faktiskt är fallet för de allra flesta behandlingar inom vården idag.
Därför blir jag alltid förvånad när jag träffar vårdpersonal som inte verkar förstå att vi som patienter faktiskt nästan alltid har möjlighet att använda vårt veto i behandlingsbeslut. Jag vill nämna två exempel som jag nyligen upplevt. I det första exemplet var jag i samtal med en primärvårdsläkare. Trots att mitt hjärta, enligt de tester den läkaren hade beställt, inte visade några tecken på sjukdom, ville hen skriva ut betablockerare till mig. Jag frågade vilka de vanligaste biverkningarna är och hen sa att eftersom den önskade effekten av betablockerarna är att sänka hjärtfrekvensen för att förhoppningsvis minska antalet extra slag, så är en vanlig biverkan ökad trötthet. Detta gjorde mig lite fundersam och jag sa att jag inte behöver ännu mer trötthet i mitt vardagsliv, jag får redan mer än tillräckligt från min Parkinsons sjukdom. Jag frågade vilka de viktigaste fördelarna skulle vara för mig med att ta betablockerare. Istället för att då fortsätta denna konversation i den asynkrona chatt som min vårdcentral erbjuder, plockade hen upp sin telefon och ringde mig. Hen svarade inte på min fråga om de viktigaste fördelarna, istället upprepade hen sin rekommendation för mig att börja med betablockerare och att: “man kan också dö av plötsligt hjärtstillestånd”.
Det andra exemplet är från en diskussion jag hade med en vårdgivare angående möjliga livsstilsförändringar bland annat förändringar i kosten. Vi diskuterade olika alternativ och jag fick intrycket att personen hade vissa personliga övertygelser om vad hen trodde skulle vara bäst för mig. Detta eskalerade när diskussionen gick över till olika typer av mjölk (ko-/havre-/soja-/etc) och hen verkade tycka att alla typer av mjölk borde undvikas. Jag frågade vilken typ av mjölk jag då skulle använda till cappuccino och hens svar blev: “vill du dricka cappuccino eller vill du bli frisk?”.
Missförstå mig inte, jag är fullt medveten om att det är möjligt att båda dessa vårdgivare har helt rätt i sina uttalanden. Jag kan mycket väl drabbas av plötsligt hjärtstillestånd och det är fullt möjligt att min hälsa skulle gynnas av att utesluta alla sorters mjölk från min kost. Min poäng är dock att om de inte tar mina frågor på allvar så kan de inte vara säkra på att jag kommer att följa deras rekommendationer. Jag skulle vilja hävda att en av de viktigaste “valutorna” inom hälsa och vård är förtroende som dessutom är ömsesidigt. Detta förtroende är en färskvara som måste vårdas kontinuerligt. En god vård bygger på ömsesidigt förtroende och respekt för patientens preferenser och värderingar i beslutsfattandet.